Känner ni som föräldrar igen er om att ni gärna går och lägger er tidigare än vanligt, för att man inte vet hur mycket sömn natten kommer att bjuda på?
Det kanske är svårt för en som inte har barn att förstå att man vid 21 känner att fan jag går och lägger mig, natten kanske blir kaos och då vill jag få mina timmar. Så känner jag i perioder. Speciellt om natten innan varit lite rörig så känner jag så. Det är typ som att man ligger i underkant på sömnkontot och vill inte hamna under strecket för då blir man ett vrak. Då är det lika bra att gå och lägga sig vid 21 och få någon timmes sömn iaf.
Sen jag fick barn har jag märkt att jag värderar sömn rätt högt upp. Att inte få sova klokt en natt, speciellt om det blir flera nätter i rad, då sjunker tålamodet, orken, glädjen…det mesta. Man vill bara dricka kaffe, äta godis och sova!
Är det fler än jag som hellre lagrar sömn än lever på bristningsgränsen?
Senaste kommentarer