Innan jag fick barn så tänkte jag inte att det skulle bli ett svårt beslut att ta om vi skulle ge henne napp eller om vi skall börja med ersättning eller likartade beslut. Men när jag fick Aylie så vet jag att det tog emot att ge henne napp. Det tog emot att ta beslutet. För det kändes som att hade jag väl gett henne nappen så gick det inte att ta tillbaka och hon var ett nappbarn. Samma sak gällde det när jag kämpat på med amningen och det inte fungerade något bra. Jag velade fram och tillbaka, skall jag ge upp och ge henne ersättning eller skall jag kriga på (ovetandes om det skulle bli bättre eller inte). Det tog helt enkelt emot att ta det där beslutet.
Innan Lykke kom så hade jag bestämt att inte ha några krav på mig, utan skulle ge henne nappen med en gång om det kändes behövligt. Samma sak med amningen. Jag la ingen press på mig att det skulle gå men ändå så tog det emot att ta beslutet. För känslan infann sig att ger jag henne ersättning då går det inte att vända tillbaka. Inser idag att allt går men det är betydligt svårare.
Men det som jag har insett nu efter att ha varit mamma i lite mer än tre år, det är att dessa beslut skall tas hela tiden och alltid är det lika svårt (mer eller mindre). Svårt att veta vilken väg man skall välja, för det är ofta svårt att se vad resultatet av sitt val blir. Det är detta som kallas barnuppfostran. Du leder barnet på rätt väg fram i livet och det är du som förälder som måste fatta alla besluten. Alla gånger blir det inte rätt men jag anser att gör man sitt bästa så är det tillräckligt nog. Allt går att rätta till längs med vägen men just att välja vilken väg som skall tas gällande regler, förhållningssätt och rutiner är knepigt. Men som min kära mamma har sagt, se det som en 1-2-3 lag. Med 1 del glädje, 2 delar gränser och 3 delar kärlek så kommer man långt.
Senaste kommentarer