Mammalivet på landet

Det värsta jag upplevt

Idag packade vi in oss i bilen runt 9 och begav oss iväg till Calpe, för att se vattenfall. Detta ligger 1 timme och 45 minuter ifrån där vi bor. Jag körde och vi fick uppleva både stora motorvägar och slingriga vägar i bergen tills vi kom fram. Vi började med att äta lunch på ett ställe innan vi gav oss ut i naturen där.

Lykke har i några sekunder börjat stå utan stöd. Här fick jag det på kort. Hon ställde sig upp mot ryggsäcken och sedan släppte hon och stod i några sekunder. Modig liten tjej.

När vi ätit upp så gick vi till området med vattenfall. Det kostade 40 kr var att gå in och det var inte barnvagnsvänligt. Men vi var tvungen att ta med Lykkes vagn. Så det blev en del bärande av vagnen. Men det var sååå fint med flera vattenfall och vattnet var helt klart.

Det vad mycket fint att se men det blev inget bad som vi hade hoppas på. Dock var vi sååå högt upp, inte tillräckligt skulle vi befara senare. Men vilken utsikt det var.

När vi sedan skulle därifrån så skrev vi in vår hemadress på Google Maps och efter kanske 200 meter på den ”stora” vägen så visar den att vi skulle svänga väster upp. Vi börja köra men det kändes fel. Men vi litade på google. Att köra i en lutning av 45 grader, och mer på vissa ställen, uppåt och åt alla håll känns inte bra. Men vi fortsatta och vägen blev bara dåligare och dåligare. Skall tillägga att vägen var bara så bred så en bil kunde köra där också. Tillslut så blir bara stupen brantare och brantare och det var inget räcke vid sidan av vägen, utan rakt ner bara. Efter kanske 10 minuter så var vi uppe och vägen började gå neråt igen. Skall tillägga att vi var vääääldigt högt uppe här. Jag kände en lättnande men blev också ännu räddare. Vägen blev bara smalare och smalare och det kändes mer som en cykelväg som gick genom stora citronodlingar. Många gånger undrade jag om det verkligen var en väg vi körde på. Det var inga folk där och inga bilar och skulle jag fått möte så hade jag fått panik, ännu mer panik. Vissa kurvor var så snäva att det var svårt att svänga med vår ”stora” bil. Tillslut så kom vi ut på en lite större väg och jag var helt skakig och alla andra i bilen också. Ni kan förstå att all annan körning var lätt som en plätt efter denna upplevelsen. Jag fick verkligen min utmaning gällande körande och vi fick verkligen uppleva bergen. Tyvärr tog vi inga kort för alla var helt upptagna med att tänka på om vi skulle överleva detta. När vi sedan kommer hem så säger min bror att han tappade täckningen högst uppe och visste egentligen inte vart vi skulle men som tur var sa han inget då.

Skall tillägga att Lykke också skrek under hela bergsfärden. Jag blir stressad av hennes skrik i en vanlig vardagssituation. Så ni kan ju tänka er hur stresspåslaget var högt uppe i ett berg, någonstans i Spanien och vi trodde vi alla skulle dö.

Det tråkiga var att jag (eller vi alla) inte njöt av utsikten för jag hade fullt upp med att se vart jag hade bilen, trycka gasen i botten eller ligga på bromsen. En upplevelse vi kan skratta åt i efterhand men som då var en nära-döden-upplevelse.

Det var så skönt att komma hem och stänga av bilen. Vi gick då och åt tre-rätters på en restaurang. Förrätt, varmrätt, ris/bröd och öl/vin för 100 kr. Väldigt gott var det.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats