I mitten av januari så började vi inskolningen med Aylie. Jag tog på mig det eftersom jag också varit föräldraledig under hösten så kändes det mest naturligt att jag avsluta min föräldraledighet med en inskolning. Tanken inför det var lite läskigt men samtidigt skulle det vara skönt att börja jobba och man kände att Aylie skulle få det så himla roligt på dagarna. Den första dagen på förskolan var både jag och Philip med och vi var där en timme och kolla in lokalen och träffa Aylies ansvarsfröken och det kändes så bra, Aylie sprang runt och busa och var så glad. Dagen efter så var jag och Aylie där i 1,5 timme och lika bra gick det då, då testade jag också att gå ifrån i en kvart och det var inget problem med lämningen eller när jag var borta. Dag tre var vi där också i 1,5 timme och då var jag borta i runt en timme och det gick lika bra då. Torsdagen skulle jag då lämna henne där med en gång vid 9 och sen åka hem och sedan komma tillbaka efter att hon varit med och ätit lunch med dem. Det var gråt vid lämningen och en liten stund efter. Fredagen var likadan men då hade hon också varit ledsen från och till hela dagen. Då började det känns jobbigt för en själv att man skall lämna ifrån ett barn som blir ledsen. Man börjar tvivla på sig själv att, är det verkligen det rätta att lämna ifrån henne?! Men direkt när tanken har slagit mig så inser jag att jag inte kan ha henne under mina vingar hela livet, hon behöver ut och se världen och träffa kompisar och binda band med andra människor än bara mamma och pappa. Jag vet ju att hon har det bra på förskolan och att fröknarna är toppen och jag vet att hon älskar andra barn. Det är bara grejen att hon skall vänja sig med den nya platsen. Hon skall bli trygg med de nya människorna på förskolan och med platsen och det kommer, det är jag säker på. Men det är verkligen jobbigt för en själv att klippa navelsträngen, man vill ju att sitt barn alltid skall vara glad.
Eftersom inskolningen håller på i två veckor så fortsatte inskolningen veckan efter. Varje dag denna vecka så var det väldigt mycket gråt vid lämning och man får verkligen bita sig i läppen och le och snabbt säga hejdå till sin lilla skatt och gå mot bilen. Men det skär verkligen i hjärtat. Det gick sedan bättre och bättre på dagarna och mindre och mindre gråt på dagarna. På tisdag den andra inskolningsveckan så skulle hon vila efter maten på förskolan. Jag var hemma och såååå nervös, hur skulle hon kunna somna där bland tio andra barn?! Men några minuter efter läggningen där får jag ett kollage om att Aylie somnat, så härligt. Dock vaknade hon efter 30-40 minuter. Dagen efter var hon inte lika pepp på att somna själv på madrassen och fick vaggas till sömns och sov sedan 30 minuter på madrassen. Följande dagarna var likadana. Denna vecka gick jag hemma hela dagarna och var en backup ifall något inte skulle funka om man var tvungen att åka och hämta henne. Innan inskolningen så såg jag fram emot dessa veckor och att jag skulle hinna med så mycket bra-att-göra-saker här hemma. Tänkte hinna med att städa och göra sånt man annars inte brukar hinna med. MEN när man väl lämnat henne så ville man bara hämta hem henne. Man kolla på klockan hela tiden och flera gånger om dagen ville man bara bryta ihop och man börja seriöst tänka på bli hemmafru och ha henne hemma hela tiden. MEN…det går ju inte! Det är inte bra för någon, så det är bara att lida sig igenom denna första tid för man vet att i slutändan kommer det vara det bästa för alla. Men jag trodde aldrig att denna nya vardag skulle vara så hjärtskärrande och psykisk jobbig nu i början.
Fredagen sista inskolningsveckan var hon inte på topp och på lördagen kräktes hon och en riktigt dunderförkylning med massa feber, hosta och kindtänder (herrejissus vad jag hatar dessa tänder och vad dem påverkar ens barn) som ville bråka. Så vi har inte varit där sedan dess och i morgon skall jag lämna henne där för första gången efter mer en vecka hemma. Nervös av hur det skall bli, men hoppas det skall gå bra och att vi fort kommer in i vardagen igen.
Senaste kommentarer