Just nu är det sjukstuga här hemma. Hela familjen är mer eller mindre lite krassliga. Aylie kom hem förra veckan från förskolan och var lite snorig. Men sen har der inte blivit värre. Bara varit lite snorig men de senaste dagarna knappt något. Så hon har varit iväg på förskolan. Lykke där emot har haft några väldigt jobbiga nätter och dagar. Jag trodde det enbart handlade om en utvecklingsfas men natten till igår så fick hon feber. Så det var en himla massa knorr. Feber gick sedan ner under dagen lite men steg sen igen till kvällen. Då hon också blev extremt ledsen. Första gången hon har feber lilla hjärtat.
Natten var dock bättre. Lykke sov från 19.30 och vakna för mat 22.30 och sov sedan till 04.45 utan knorr. Sen ville hon äta och inte somna om förrän 06.15. Så jag skulle säga en bra natt och febern är borta.
Jag känner mig också krasslig och även philip. Så ja, det är lite sjukstuga här hemma just nu. Det jag tänkte komma till är att bland det jobbigaste jag vet med att ha barn är när dem är sjuka, speciellt bebisar. Dem kan inte kommunicera vad det är som är fel och det gör det hela alltid så mycket svårare och jobbigare. Jag blir alltid så orolig och stressad när barnen blir sjuka. Dock har det blivit bättre med Aylie nu när hon är större. Men jag tänker så många steg längre fram och gör en så stor grej av det. Jag ser framför mig att det kanske är något allvarligare än en simpel förkylning. Jag vill liksom inte att dem skall gå och ha ont när jag kanske hade kunnat göra något åt det. Jag ser också framför mig att det blir sömnbrist i flera veckor framöver. Det är så jag tänker iallafall. Vet inte om det har att göra med att jag är en planeringsmänniska som gillar att ha kontroll över läget och när barn blir sjuka så sätts allt ur spel. De planerna man hade kanske inte blir av och det jobbigaste är nog att inte veta hur dagen eller natten blir. Det gör ont i mig att se sitt barn så ledsen och ha ont, vad det nu är som orsaker det.
I dessa lägen är jag och Philip ett grymt team. Han är motsatsen när det kommer till gråt. Han blir inte stressad eller uppjagad över det som jag kan bli. Han tar det som det kommer och har inställningen ”hon somnar väl tillslut”. Jag brukar alltid vara så positiv men när det kommer till sjuka barn då är det han som har inställningen ”det är säkert bättre i morgon” och jag tänker ”nu kommer det vara kämpigt väldigt länge”. Jag ser helt enkelt inte slutet. Detta är något som jag måste försöka jobba bort. Inte känslan av att det är jobbigt att se sitt barn sjukt, för det kommer jag nog alltid tycka är jobbigt. Men släppa kontrollen lite och ta dagen som den kommer. Kasta bort katastrof-tänket och bara följa med och sluta spekulera i hur länge det kommer vara såhär. För den frågan finns inget svar på.
Någon fler som tycker det är jobbigt med sjuka barn?
Senaste kommentarer