Mammalivet på landet

Sorgens dag här hemma igår 

Som jag skrivit om tidigare har jag varit tvungen att ta ett svårt och jobbigt beslut, att ta bort min katt. Hon kissar inne och har något problem med urinvägarna. Det har varit ett svårt beslut att ta för det känns som att det är vi som inte orkar med ett av hennes beteende längre. Har varit lättare om man vet att hon var riktigt dålig. Nu vet vi ju inte hur mycket hon påverkats av det. Samtidigt som hon borde ha gjort det så det var blod i urinen och bakterier. Efter två kurer med medicin hjälpte det inte. Har hela tiden nog vetat hur det hela skulle sluta men det var först förra måndagen jag ringde veterinären för att boka tid. Hon hade dock inte tid att prata utan jag fick tag i henne i tisdag och då boka vi in Toradagen, igår.

Dessa dagar var jobbiga. Man tänkte hela tiden att man kände sig så falsk mot henne då hon inte alls hade någon aning om vad som skulle ske. Hon var lika glad och pratig som vanligt. Igår på morgonen var det riktigt jobbigt. Då bröt jag ihop och skakade bara. Började tveka och undra om jag kanske bara har inbillat mig och om jag verkligen skulle klara av det. Men visste samtidigt att jag måste göra det.

Hela dagen igår tänkte man, sista gången hon är ute, sista måltiden, sista….sen satt hon i nästan 45 min trappen utanför huset och titta ut mot gården. Som att hon kände det på sig, hon tänkte tillbaka på livet och kom ihåg att detta var hennes hem.

Sen precis innan vi skulle åka så tar Aylie sin sagobok (som spelat melodier) och lägger den bredvid Mira och sen trycker hon på play och då spelar boken en låt om att slumra in och Aylie pussa och vinka till henne. Det var så fint men samtidigt så sorgligt.

Vid veterinären gick det väldigt fort. Efter sprutan så titta vi på varandra och jag klappa henne på huvudet tills hon somna in. På kvällen när Philip kom hem begravde vi henne under en ek här hemma. Nu finns det en plats att gå till men jag lever i hopp om att hon finns hos oss hela tiden.

Bilderna från sista turen ute, igår.

  Aylie gosar med henne
  
  Här berättar Aylie för Mira hur bra hon kommer ha det i katthimlen och att vi kommer sakna henne massor.
Sista bilden på oss igår. Älskade katt! Trodde aldrig jag skulle ta detta så hårt. Känns som ett stort tomrum och något som fattas. Samtidigt som jag känner mig så elak som lämnar henne själv ute i jorden i kylan, regnet och mörkret. Hoppas hennes själ är på en mycket varmare och ljusare ställe.


Skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina tankar och känslor om detta men stannar här. Ta vara på varandra. I tider som dessa inser man vad livet är skört. Det kan verkligen vara svart eller vitt.

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats