Mammalivet på landet

Känslor! Smärta! Glädje! Längtan!

Nu är det lite mer än 1 år sedan vår dotter Aylie föddes. Tänkte dela med mig av hur det minnet var för mig. Självklart att det olika för alla men detta är min historia. Aylie var beräknad att komma den 27 juli 2015. När den dagen kom kände jag inget annorlunda. Fick känslan av att jag bara inbillat mig att jag varit gravid och kanske bara ätit för mycket glass de senaste 9 månaderna. Den 30 juli började jag känna av lite förvärkar. Dock väldigt oregelbundna men de kom till en början med ungefär 10 minuters mellanrum och blev hela tiden starkare och starkare. Det blev samtidigt jobbigare och jobbigare att ta sig igenom dem. På dagen hade vi ett besök inbokat på MVC, där hon sa att det kan vara på gång, sen är det svårt att säga när. V bokade samtidigt in en ny tid till veckan efter ifall den lilla inte hade kommit ut. Vi hoppades att vi skulle få slippa se barnmorskan veckan efter, för vi längtade verkligen efter den lilla nu. Efter MVC åkte vi och handla på maxi och jag fick stanna upp ibland och andas genom förvärkarna. Kommer ihåg känslan av att där går/står jag och skall snart föda barn och de andra i affären hade ingen aning om att det var på gång. Märklig känlsa!

På kvällen blev det ännu värre och på natten ringde vi in till förlossningen och dem sa att vi kunde komma in på en koll. Nu kom värkarna med cirka 5 minuters mellanrum. Vi packade klart våra väskor, ovetandes om vi skulle behöva stanna där eller få komma hem igen. Bilresan in satt jag i baksätet och kommer ihåg hur jobbigt det var när förvärkarna kom och sen när vi närmare oss BB och körde på alla kullerstenar kände jag bara, ”Skjut mig, så obehagligt det var”. Vi kom in ungefär kl 02.00 på natten och fick komma in på ett rum. Undersökningen visade att jag var öppen 2 cm men det var cirka 2.3 cm kvar av livmodertappen (som skall utplånas). Vi fick då åka hem igen, i världens oväder, regn, åska och storm. Undrade då hur smärtan skulle bli i senare skede då jag redan då hade väldigt ont. Kunde den natten inte sova något för förvärkarna blev bara starkare och starkare, men ännu bara var femte minut. Den 31 juli mitt på dagen stod jag inte ut längre, efter ingen sömn och en vetekudde som fått gå varm ett dygn ungefär.

Vi ringde då in till förlossningen igen och dem sa att vi kunde komma in igen. Vi packade återigen klart våra väskor, ovetandes om vi skulle behöva stanna eller åka hem igen. När vi sedan kom in fick vi komma in på ett rum. Det gjordes då en undersökningoch jag var ännu bara öppen 2 cm MEN livmodertappen hade utplånats helt. All denna smärta i så lång tid på bara det…De tog en CTG-kurva och det visade att värkarna ännu var väldigt oregelbundna. Dock visade blodprovet att jag hade ett för högt blodtryck. Jag fick då stanna en stund för att de misstänkte att jag fått havandeskapsförgiftning. Det visade sig sen efter en del tester att det inte var det. Jag fick då valmöjligheten att stanna kvar över natten, för att få morfin så jag kunde sova, (kl var kanske 16 här) eller åka hem. Jag kände inte för att åka bil igenom och hem och ligga hemma och ha ont. Ville helst stanna kvar. Barnmorskan bad oss ta en promenad ner till havet som ligger precis bredvid förlossningen, för att få lite luft. Vi gick ner till havet (50 meter) och satt oss på en bänk. Då kände jag att värkarna blev av en annan karaktär och jag fick verkligen andas mig igenom varje värk med smärta. Efter en timme gick vi tillbaka till förlossningen. De satt då en CTG och det visade sig då att jag hade regelbundna värkar. De bestämde då för att göra en undersökningoch det visade sig att jag var4-5 cm öppen. Barnmorska sa ”Oj, det blir barn inatt”……

Del 2 kommer inom kort!

Sista bilden på mig som gravid. Timmarna innan vi fick höra att ”oj, det blir barn inatt”