Det här med känslor alltså. Det dåliga samvetet som kommer till en samtidigt som man blir förälder och framför allt när barn nummer två kommer.
För någon kväll sedan satt jag i soffan och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Aylie hade haft ett riktigt stort utbrott på dagen, utbrott som kom i samband med att Lykke föddes. Hon hade varit extremt trotsig och jag vet inte hur många gånger vi sagt till henne under dagen. Då kom känslorna. Det dåliga samvetet. Skulden. De Dumma tankarna.
Jag kände mig hemsk mot Aylie som hela tiden får säga till henne. ”Nej gör inte så” ”Gör det nu” ”vänta lite, jag skall bara mata/byta blöja/söva Lykke”. Känner att hon måste ju känna sig så åsidosatt och tveka på om hennes mamma och pappa ännu älskar henne. Tankar som att jag kände att hon måste ju tro att Lykke är den vi älskar mest nu. kom till mig. Kände bara att hon kanske inte tror jag älskar henne lika mycket längre och den tanken högg i hjärtat. Det fick mig att sitta och böla i soffan och undra om detta dåliga samvete och oro någonsin kommer att försvinna. Jag prata med min mamma och fick som svar att tyvärr är det någon som följer med föräldraskapet. Det är bara att inse att mammahjärtat kommer göra ont ibland. Men jag skall göra allt i min makt för att visa för mina döttrar att för mig är de båda nr.1 och jag kommer älska dem villkorslöst.
Senaste kommentarer